Harry Woodrow

Selected worksMechanicAl AnimAl
Spa
Video Art Paintings
1-Hour Jacuzzi
Here Come the Warm Jets
#Selfies
#Selfies Book
Protest Paintings
Veckans Fråga
Norm Critique
Video Art
Solid State
Hawksmoor Piano
Untitled (Neon)
Saucisson
Ohio Chic
The Sartorialtwist
Lovesongs
Low-Techno

Design + Creative Direction
Biography + CV
Email
Instagram

---

---

Text by Jan Åman, 2017

Det är en kulen afton i september. Jag skyndar mot Mariatorget för att träffa konstnären och formgivaren Harry Woodrow. Även om indiansommaren går mot sitt slut sätter vi oss ute, med varsitt glas vin. 

Harry tycks både lite lättad och stressad över att vi sitter där. I juni föddes hans förstfödde son, Tony, tre månader för tidigt. Det har sedan dess inneburit ett liv på sjukhus för den lilla familjen. Den som följt Harry på Instagram har emellertid dag för dag kunna följa Harrys säregna observationer från sjukhusfönstren. Med en lika vänlig som intelligent humor lyckas han se det vi andra missar – genom en skylt, ett lastbilstak, en truck i gryningen. 

Vi pratar om det märkliga liv han just nu lever, men tiden är knapp, Tony kallar, och jag vill bestämt höra Harrys egna ord om Protest paintings, de tio målningar som ska ställas ut på Galleri Flach.

Harry tittar på mig som om han inte riktigt tror jag menar allvar när jag ställer en så rak fråga, vi har aldrig riktigt pratat på det sättet, men han förstår och svarar:
– Jo, jag blev arg, på riktigt. När jag insåg att allt i vår värld var baserat på enformig likriktning fick jag nog. Målningarna är gjorda med en tydlig ilska.

Jag ber honom utveckla resonemanget, att berätta vad som ligger bakom målningarna.
– Jag gick igenom annonserna i nummer efter nummer i Fantastic Man, en tidskrift som intresserat mig och som ju fått många efterföljare. Ju mer jag tittade desto tydligare insåg jag att annonserna var klonade – de var alla, i princip, samma annons. Det var som om de styrts av ett övergripande, men outtalat, smaksystem.

Var och en av Harrys Protest paintings är just en sammanställning av annonserna i ett nummer i tidskriften Fantastic Man. Men med en viktig skillnad. Vi får inte se själva bilderna, bara de yttre kanterna, den yttre strukturen – och loggorna.
– När jag började ställa samman materialet framträdde en tydlig bild av vår tids konformism, av att smak och preferenser tydligt dras åt samma håll, att allt är väldigt likriktat. Det var nästan komiskt. Kanske hade mitt intresse för detta att göra med att jag nu bor i Stockholm, där alla är snabba på att snappa upp det nya, samtidigt!

Man skulle kunna tycka – i en tid av nazistdemonstrationer, Donald Trump, Kim Jong-Un och terrorhot – att annonserna i ett modemagasin inte borde vara så viktiga. Men Harry är, som sagt, observant. Han ser det vi andra inte ser. När annonserna i ett av världens mest stil- och attitydbildande modemagasin – det som sägs forma det ”nya” – bygger på konformitet spelar det faktiskt en viss roll.
– Det är annonser i ett sammanhang som sägs vara trendsättande. Men när jag började studera dem såg jag motsatsen.

Det är med andra ord inte bara Trumps, Åkessons eller Brexits väljare som är likriktade. Modets avant-garde är på samma sätt en klonad armé, om än i draperade i vackra fraser av mångfald och innovation. Därmed är vi alla del av samma armé. Detta trots att vi sägs leva i en interaktiv – och med tidens favoritord ”itirativ” – värld, där betydelser sägs växa fram i process.

Amos Oz, den store israeliske författaren, som borde få Nobelpris, skriver i essän Hur man botar en fanatiker – en essä vi alla borde läsa om och om igen i den tid som är nu – följande tänkvärda ord:

Likriktning och konformism, längtan efter att höra hemma någonstans och lusten att få alla andra att också göra det, kan mycket väl vara den mest spridda om än inte den farligaste formen av fanatism. Tänk på den underbara Monty Python-filmen Life of Brian, när Brian säger till den stora skaran av blivande lärljungar: ’Ni är alla individer!’ och massan ropar tillbaka: ’Vi är alla individer!’ utom en som med tunn röst fåraktigt säger: ’Inte jag’ och som blir nedtystad av alla de andra.

Ungefär så beskrev en gång Marcel Duchamp 1920-talets målare i Montmartre, de som stod i likadana ateljéer med likadana baskrar, vinglas och målade likadana individuella målningar. Ungefär så beskriver Harry Woodrow modevärlden. Jag frågar det oundvikliga, hur klarar han själv detta stålbad:
– Äh, vi är alla en del av det.

Harry Woodrow är observant. Han är en briljant formgivare och konstnär just på grund av att han inte är riktigt tillfreds med att vara en individ bland individer. De böcker han formgivit är tydliga, läsbara och funktionella, men där finns alltid en annan sida, ena sida som med subtil humor försiktigt stör och stökar till. Samma sak med Harrys konst. Protest paintings är vid första anblicken inget annat än vackra. De gör sig på vilken vägg som helst. De gör inte ett öga ont. De flirtar till och med med modevärlden. Men om man funderar en stund så skär de vackert och diskret rakt igenom den betydelseskapande delen av samhället, de tar Anna Wintour och Oliver Zahm på en resa genom varumärkenas förlovade och ack så kreativa land och frågar vad som egentligen driver oss.

Jag frågar Harry vad allt detta beror på:
– Jag vet inte, säger han och ler pillemariskt. 

Harry vill så klart inte riktigt svara. Men vi kan väl anta att det handlar om ekonomiska krafters vilja bygga varumärken som spelar på vår idé om originalitet men i själva verket fastnar i att säkra marknadsandelar utan att ta risk. Det är en rätt drabbande bild av vår tid. Den andra sidan av populismen. Vi är alla där, i riskanalysernas förlovade tid. 

När jag antecknade de första tankarna kring hur A house skulle tackla samma fenomen och inte fastna i ett designat varumärke, betonade jag närvaron av det hus och den inredning som redan stod där, istället för att uppfinna ett nytt och fräscht ”koncept”. Därför fick också borden bli prototyper, med akrylspegel som yta, för att vara säker på att de skulle åldras snabbt och sedan tas över av nya prototyper. Nu kommer som en skänk från ovan kom Harry Woodrows målningar. 

Protest paintings är en precis blinking kring hur kreativa spjutspetsar alltid löper en risk risk att producera mild fanatism.

---

Text by Jan Åman, 2017

It's a cool evening in September. I hurry to Mariatorget to meet the artist and designer Harry Woodrow. Even though the Indian summer is coming to an end, we sit outside, each with a glass of wine.

Harry seems both a little relieved and stressed that we're sitting there. In June, his firstborn son, Tony, was born three months premature. Since then, this has meant a life in hospital for the little family. However, anyone who has followed Harry on Instagram has been able to follow Harry's peculiar observations from the hospital windows day after day. With a humor that is as friendly as it is intelligent, he manages to see what the rest of us miss – through a sign, a truck roof, a truck at dawn.

We talk about the strange life he's currently living, but time is short, Tony says, and I definitely want to hear Harry's own words about Protest paintings, the ten paintings that will be exhibited at Galleri Flach.

Harry looks at me as if he doesn't really think I'm serious when I ask such a direct question, we've never really talked like that, but he understands and answers:
- Well, I got angry, really. When I realized that everything in our world was based on monotonous uniformity, I had enough. The paintings are made with a clear anger.

I ask him to elaborate on his reasoning, to tell me what lies behind the paintings.
- I went through the advertisements in issue after issue of Fantastic Man, a magazine that interested me and that has gained many followers. The more I looked, the more clearly I realized that the advertisements were cloned - they were all, in principle, the same advertisement. It was as if they were governed by an overall, but unspoken, taste system.

Each of Harry's Protest paintings is a compilation of the advertisements in an issue of Fantastic Man magazine. But with one important difference. We don't get to see the pictures themselves, only the outer edges, the outer structure - and the logos.
– When I started to put together the material, a clear picture of the conformism of our time emerged, of the fact that tastes and preferences are clearly pulling in the same direction, that everything is very similar. It was almost comical. Perhaps my interest in this had to do with the fact that I now live in Stockholm, where everyone is quick to pick up on the new, at the same time!

You might think – in a time of Nazi demonstrations, Donald Trump, Kim Jong-Un and terrorist threats – that the advertisements in a fashion magazine should not be so important. But Harry is, as I said, observant. He sees what the rest of us don’t see. When the advertisements in one of the world’s most style- and attitude-forming fashion magazines – the one that is said to shape the “new” – are based on conformity, it actually plays a certain role.

– These are advertisements in a context that is said to be trend-setting. But when I started studying them, I saw the opposite.

In other words, it is not just Trump’s, Åkesson’s or Brexit voters who are similar. The avant-garde of fashion is similarly a cloned army, albeit draped in beautiful phrases of diversity and innovation. Thus we are all part of the same army. This despite the fact that we are said to live in an interactive – and to use the favorite word of the time “iterative” – world, where meanings are said to emerge in process.

Amos Oz, the great Israeli author, who should receive the Nobel Prize, writes in his essay How to Cure a Fanatic – an essay we should all read over and over again in this day and age – the following thought-provoking words:

Conformity and conformity, the longing to belong somewhere and the desire to make everyone else do so too, may well be the most widespread if not the most dangerous form of fanaticism. Think of the wonderful Monty Python film Life of Brian, when Brian says to the large crowd of would-be apprentices: ‘You are all individuals!’ and the crowd shouts back: ‘We are all individuals!’ except for one who, in a thin voice, sheepishly says: ‘Not me’ and is silenced by all the others.

That is how Marcel Duchamp once described the painters of the 1920s in Montmartre, those who stood in similar studios with similar berets, wine glasses and painted similar individual paintings. That is how Harry Woodrow describes the fashion world. I ask the inevitable, how does he himself cope with this iron bath:

– Oh, we are all part of it.

Harry Woodrow is observant. He is a brilliant designer and artist precisely because he is not quite satisfied with being an individual among individuals. The books he has designed are clear, readable and functional, but there is always another side, one side that with subtle humor gently disturbs and messes up. The same goes for Harry's art. Protest paintings are, at first glance, nothing more than beautiful. They look good on any wall. They don't hurt an eye. They even flirt with the fashion world. But if you think about it for a moment, they beautifully and discreetly cut right through the meaning-making part of society, they take Anna Wintour and Oliver Zahm on a journey through the brands' engaged and oh-so-creative land and ask what really drives us.

I ask Harry what all this is about:
– I don’t know, he says, smiling mischievously.

Harry, of course, doesn’t really want to answer. But we can assume that it’s about the desire of economic forces to build brands that play on our idea of originality but in reality get stuck in securing market share without taking any risks. It’s a pretty striking picture of our time. The other side of populism. We’re all there, in the promised time of risk analysis.

When I jotted down my first thoughts on how A House would tackle the same phenomenon and not get stuck in a designer brand, I emphasized the presence of the house and the interior that already stood there, instead of inventing a new and fresh “concept”. That’s why the tables also had to be prototypes, with acrylic mirror as a surface, to be sure that they would age quickly and then be taken over by new prototypes. Now, like a gift from above, came Harry Woodrow’s paintings.

Protest paintings are a precise wink at how creative spearheads always run the risk of producing mild fanaticism.

— Google translated, 2024

---

© Harry Woodrow 2010–2025. All rights reserved